Många tror att personer med ångest eller depression kan vakna upp en dag och bestämma sig för att bli bättre. Att vi kan vakna upp en dag och bestämma oss för att 'le, tugga kaffe och ta itu med det'.

Jag är ledsen att spränga din bubbla, men ångest är inte något vi bara kan 'stänga av'. Ångest är inte något vi kan välja att ha på en måndag och välja att inte ha det på en söndag. Ångest är inte ett beslut. Det är inte en frivillig sak som vi vill ha i våra liv, dag in och dag ut.

jag såg en bild av dig

Det är inget val.



Vissa dagar är vi fria från det. Vi tror att vi är tydliga och kanske, bara kanske, kommer det att försvinna för gott. Men det kryper upp när vi inte tittar. Det dyker upp i våra mörkaste hörnen. Det hoppar framför oss precis när vi blir bekväm. Det chockar oss till kärnan om och om igen, utan någon varning.

Vi kan inte bara 'välja att vara lyckliga'. Vi kan inte bara 'chill out' eller 'röka en led och koppla av'. Ångest har inte en pausknapp på våra sinnen. Depression har inte en avstängningsknapp i våra hjärnor. Och de har definitivt inga utmatningsknappar.

Genom att berätta för oss att bara 'slappna av' eller 'kyla', spelar du ned vår sjukdom. Du bagatelliserar den betydelse det har för våra dagliga liv. Och du säger att ångest inte är något att ta på allvar. Att det inte är en riktig 'sjukdom' och att det inte är något att verkligen oroa dig för.



Skulle du säga till någon med ett brustet ben, att sluta överreagera och att 'bara gå'? Skulle du säga någon med cancer att 'bara le' och att 'släppa taget'? Skulle du säga någon med MS eller med kronisk smärta att 'bara slappna av och sluta vara så dramatisk'? Jag tror inte det.

Så snälla, sluta säga oss att le när vi inte vet hur. Sluta berätta för oss att slå på optimistisk musik och välja att vara lycklig. Sluta berätta för oss att vi inte har något att oroa oss för, när det är allt vi vet hur vi ska göra. Sluta bedöma hur vi mår, när du vet vad vi går igenom.

Du kommer aldrig att veta hur vi mår om du inte tillbringar en dag i våra skor och en dag i våra sinnen. Du kommer aldrig att veta vad vi går igenom i våra hjärnor varje sekund av dagen. Du kommer aldrig att veta hur det känns att plågas med ett mörkt moln som följer dig runt hela tiden.



Och du kommer aldrig att veta hur det känns att vara rädd för ditt liv, att ständigt vara i panik och att ständigt fyllas med 'vad om är?'.

Så innan du försöker få oss att må bättre genom att säga oss att 'kyla', kom ihåg att ångest är en psykisk sjukdom. Depression är en psykisk sjukdom. Det är en sjukdom. Inte en syn på livet. Inte ett 'scen' som vi kommer ut ur. Och inte ett rop om uppmärksamhet.

Tro mig, om vi ville, skulle vi slappna av. Vi skulle lugna. Vi skulle hindra våra tankar från att komma in i farligt territorium. Tro mig. Vi skulle 'ta en kylapiller' om vi kunde. Om vi ​​hade förmågan att göra det, skulle vi göra det så fort vi kunde.