För ett år sedan raderade jag mitt konto med Facebook permanent. Jag har sagt att det fortfarande finns i deras databas tillsammans med allt jag någonsin har lagt ut, i fall Zuckerberg tröttnar antar jag. Men när det gäller mitt liv har det inte funnits de senaste 365 dagarna. Inga pirrande, ingen smak, inga födelsedag påminnelser, inga vägg inlägg, ingenting.

En del av mig ville gå ur nätet. Det finns en miljard människor på Facebook, och jag gillade romantiskt tanken på att försvinna. Men jag var också väldigt olycklig. Det kändes som om jag inte gjorde något med mitt liv. Jag kontrollerade om jag hade fått meddelanden flera gånger per dag, tvärtom postat och sedan raderat mina egna saker och skannat igenom en oändlig ström av foton och statusuppdateringar från mina kamrater på en fredagskväll och tänkte: 'Jag är en förlorare' . Jag hittade mig själv samla 'vänner' som frimärken och räknar meddelanden som utmärkelser. Det kom till den punkt där jag hade fått nog. Det kände mig som om jag hade varit hårddisk att investera hela min tid i den här potten med intet.

När jag fattade detta beslut i augusti i kändes det som det mest befriande på planeten. Jag försvann officiellt, men min värld blev snabbt väldigt, väldigt tyst. Jag var inte lika väl ansluten till min egen sociala scen. Vänner var tvungna att använda telefonen för att ringa mig och planera sjuk, jag vet. Facebook ansluter också människor som annars inte har stannat kvar i kontakt - och så blir du i sig mer en börda att komma i kontakt med för avlägsna vänner eller bekanta. 'Av någon anledning kan jag inte hitta din profil'?



Sedan kom ånger. En tid hade gått och jag var fortfarande inte lyckligare. Det blev klart för mig hur sammanflätade sociala medier har blivit med arbetsplatsen. Här var jag, ett år från att vara ute i den verkliga världen efter college, och jag har precis tagit bort ett helt rimligt nätverksverktyg. Inte bara det, men vad skulle min blivande arbetsgivare tänka på mig när hon fick reda på att jag inte hade ett Facebook-konto? Hoppsan. Ska jag dra en George Costanza och återvända till Facebook-festen som jag aldrig lämnat? 'Hah! Du trodde att jag var allvarlig?

När tiden gick blev saker och ting bättre. Mina vänner anpassade sig, och jag gjorde en medveten insats för att hålla kontakten med de människor jag ville hålla kontakten med. För varje person som hamnade i ryckande förvirring när jag sa till honom eller henne att jag är Facebook-mindre, var det någon som berömde mig för det. Jag skulle höra, 'Jag önskar att jag kunde göra det också, men anledning x eller orsak y'. Jag har inte gjort en studie om detta men jag skulle satsa på att de flesta som inte har Facebook aldrig har gjort det. Det blir allt svårare att ens bearbeta att inte vara en del av det. Men frågan kvarstår: Om att avsluta Facebook inte löste mina Facebook-frågor, vem är det som ska skylla?

MIG. Typ. Det är både mitt fel (användaren) och Mark Zuckerbergs (skaparen). När jag raderade mitt konto för ett år sedan, föreställde jag Zuckerberg som den här tappade ödlan med en gaffel tunga viskande, 'Ja, det är det ... kom socialisera ... mwahaha'! Men jag tror inte att han skapade Facebook med ondska. Jag tror inte att han är en superskurk från framtiden som har återvänt med tekniken för att förstöra mänskligheten på det mest gradvisa sättet. Facebook är inte det som gör oss kollektivt olyckliga, VI gör varandra olyckliga. Genom att skvallra ... genom att bedöma ... genom att anta att vi vet saker om människor ... genom att betona vikten av 'Vad skiljer dig från resten'? istället för 'Vad gör dig mänsklig'? Facebook kunde inte existera utan oss, och problemet kan därför inte uteslutande ligga på det. Vi är blodet som pumpar genom dess fiberoptiska rör, och om vi förändrar vårt sätt att närma oss idén om 'sociala medier' kommer dess inverkan att förändras i takt.



Världen är en typ av röra just nu, med krympande inducerande rubriker som kastas ut varje dag. Det lättast lösta problemet är hur vi väljer att behandla varandra. Att ta bort Facebook kommer inte att ta bort dina problem eftersom du bara kan göra det.