Jag bestämde mig för att jag inte hade någon religion mitt sista år på gymnasiet. Jag föraktade religionen när jag fick veta om krig som utkämpades i dess namn. För att prata om det skulle några vänner och jag träffas efter klassen - vi hade alla liknande erfarenheter och ville lita på varandra. Dessa samtal cementerade min antireligiösa inställning. Ett år senare efter att jag inte hittat bevis på Gud, drog jag slutsatsen att jag var en ateist; efter det hade jag bara kritik för religion och gud. Jag såg till att rikta denna kritik till alla teister som ifrågasatte min brist på tro och därmed blev någon jag nu inte kan stå: En person som använder ateism som bevis på överlägsen intelligens.

Mina föräldrar praktiserade inte någon religion men de trodde på Gud. Men de ville ha det bästa för sina barn så de lärde mig att 'tänka själv', vilket innebar att jag inte påtvingade någon religion. När jag blev en ateist kunde jag inte få mig att berätta för mina föräldrar. Det var på grund av ett minne av min fars kommentarer om ateister. 'Jag bryr mig inte om vad du tror', sa han 'så länge du tror på Gud. Ateister är dumma. Så ateism blev en börda; det var ett tabu som jag inte kunde släppa ut eller annars bli främmande av min familj. Men jag hade ett behov av att berätta för dem och det förvärrade min fruktan. Jag uthärde dessa känslor i fem år men äntligen erkände jag min hemlighet. Båda mina föräldrar accepterade min identitet som ateist och sedan dess känner jag att vi har varit närmare.

Det har gått två år sedan min bekännelse, men jag har sedan ändrat tanken. Jag omfamnade ateism eftersom jag som barn inte kunde erkänna troens relativitet - absolutiteter, till skillnad från den släkting, är tröstande och rationella. Jag har insett att jag inte längre behöver de skäl och absolutiteter som förde mig till ateism. Denna uppenbarelse är till stor del tack vare min fru, en kristen och hennes familj. Min svärmor trots att jag var praktiserande kristen välkomnade mig som en ateist i familjen och min fru gav mig insikt som jag annars skulle ha ignorerat. Religion är inte en dålig konstruktion som jag trodde. Religiösa människor är inte olika för en genomsnittlig person: vissa är bra och andra dåliga, och vissa arbetar till förmån för andra medan andra för sig själva. Religion är inget undantag från mänskligt styre.



När jag inte längre accepterade ateism tvingades jag hitta en annan etikett. Guds existens hindrade mig från att hitta en etikett i religionen - Trots att jag var vänlig mot religion kunde jag inte rationalisera Gud. Ungefär samtidigt läste jag om epistemologi (kunskapsteorin) och upptäckte radikal skepsis. Den hävdar att all kunskap är omöjlig genom att skapa tvivel till kunskapskällan (dvs. om jag inte kan bevisa att jag inte är i en simulering kan jag inte påstå att jag vet något annat). Det var absurt men det skapade tvivel för att ytterligare ompröva ateism. Jag kunde inte identifiera mig som ateist längre; Jag var agnostiker. När jag gick på gymnasiet såg jag agnosticism så illa som religion. Jag såg dem som en grupp människor som inte kunde bestämma sig och det irriterade mig. Men så småningom lärde jag mig något annat. Agnosticism är någon som accepterar omöjligt att känna Gud.

Agnostiker har två huvudargument: ett av osäkerhet och ett av obegriplighet. Osäkerhetsargumentet hänför sig till bevisen på Guds existens. De bevis som båda sidor (teister och icke-teister) använder för att rättfärdiga sin tro är fallbara. Troens natur och Guds begrepp gör bevis som hänför sig till Honom ouppnåeliga. Förutom om Guds existens är så viktig måste nivån på accepterade bevis överensstämma. Så bevisen kan aldrig uppfylla tröskeln. När det gäller obegriplighet förklarar teister ofta Guds existensplan som obegripligt. Men det är sant, hur kan jag resonera att Gud existerar - om hans natur är obegriplig, hur förväntar de mig att jag ska förstå hans existens?

Det finns ett argument separat från de två ovan som blev min anledning till att vara agnostiker. Det handlar om de bevis som folk citerar för eller mot Guds existens. Jag måste titta på bevisen som en rationell person, som en forskare. Om en forskare skulle inrätta ett experiment för att upptäcka förekomsten av en partikel skulle de erkänna de olika uppgifterna och dra slutsatsen att testet är oöverträffande. Liksom en forskare försöker jag ha en hög standard för bevis och när jag tittar på alla bevis måste jag dra slutsatsen att Guds existens förblir osäker.