När allt kommer omkring har du bara känt varandra i tre veckor.

Och tre veckor är en väldigt dum tid att tro att du älskar någon, eller hur? Kanske kan du ha en kross på dem. Kanske kan du bli förälskad. Men kärlek? De berättelser vi berättade om idealistisk kärlek fick oss att tro att det kunde hända på tre veckor, en dag, en timme, en sekund, en blick. Men vi växte upp och insåg att det inte är fallet. Den kärleken vid första anblicken finns inte. Eller gör det?

Så kanske du vägrar att säga att det är kärlek och nöjer dig med att bara bli riktigt lockad av dem. Kanske ger de någon oidentifierbar gnista som behöver tid att växa. Du är inte säker. Men vad du är säker på är att de finns överallt. I ditt hjärta, i ditt sinne, i främmande ansikten passerar du promenader på gatan, i koppen kaffe som påminner dig om första gången du träffades, och i tröjan som fortfarande luktar dem från den andra du lindade dina armar runt dem och tog dem in i dig.



Du kan inte sluta prata om dem till någon som lyssnar, och även om de inte lyssnar, även om de slutade lyssna för ett tag sedan, spelar det ingen roll. För att bara prata om dem ger dig en aldrig tidigare skådad höjd. Du behöver inte någon annan för att lyfta dig. För vad du är, om inte kär, är i hopp.

Tre veckor är inte tillräckligt länge för att ha träffat någons föräldrar, för att ha sett de dåliga vanorna och väderbitna de slagsmål som verkligen betyder något. Tre veckor, inom ramen för saker, är ingenting. Tre veckor är en blinkning och du kommer att sakna det. De kan sluta ringa i morgon, och tre veckor kommer att bli en kast. Och du berättar för dig själv allt detta, och du försöker hantera dina förväntningar, och du försöker att inte bli alltför upphetsad över att detta kan vara den verkliga saken.

Men ändå finns det en känsla. Och det är ett sätt som ditt hjärta värker till att spricka varje gång du ser dem. Det finns en komplexitet kring något så enkelt som att se namnet på din telefon, något elektriskt på det sätt du berör. Du är ung, men det förkortar inte din förmåga att känna igen det som inte kan ses men är så tydligt påtagligt. Du kanske inte förstår det. Men vem gör det? Vi accepterar kärlek i de symboler och idéer som vi har kopplat till den. Till låtar, berättelser, sagor. Och vi efterliknar dem. Vi försöker. Vi går igenom rörelserna och hoppas att om vi låtsas som om vi vet vad vi ska göra så kommer vi dit. Vi kommer att bli förälskade.



Det är bara att ingen faktiskt kan förbereda dig för när det faktiskt händer eller när det faktiskt ska hända.

Och när det gör det, kämpar vi med de ord som kommer skrapa upp i halsen och tvinga dem tillbaka. Vi pausar. Vi väntar. Vi försöker ta reda på när det rätta ögonblicket att säga något är - om det ens finns ett rätt ögonblick alls. Vi håller tillbaka. Vi stänger oss. Vi stängs av från möjligheten att kanske den gnista du kände inte var en ensidig sak. De kanske känner på samma sätt. Kanske kämpar de också med orden. Kanske är de rädda för att de skulle komma för starkt för snart, att de skulle skrämma dig. Och kanske de inte vill skrämma dig bort, eftersom det här kan vara något riktigt och något bra och ni är båda bara nervösa för vi alla talade lätt förälskade. Det är lätt att fly undan dessa dagar, ta bort deras nummer, att aldrig sms'a dem igen.

Så vi håller tillbaka, och vi smsar inte, och vi tar timmar att svara på ett enda meddelande, och vi spelar ett spel där vi försöker hitta mening i varje sista sekund av interaktion som hände mellan oss. Vi analyserar, vi rationaliserar, vi fryser. Vi oroar oss så mycket för att inte skrämma någon att vi glömmer hur vi är ärliga mot oss själva.



Men vi slutar inte prata om dem. Och vi slutar inte känna. Och vi slutar inte hoppas.

vad ska jag göra just nu

Du kanske inte älskar någon tre veckor i, eller kanske du inte vet att det du känner är kärlek, men du borde fortfarande vara ärlig med det faktum att du känner något. Det kanske, bara kanske, faller du. Du bör erkänna det och erkänna det och ta risken och försöka erbjuda dem ditt hjärta. Även om de fumlar det, för då kan du plocka upp det och fixa det blåmärka egot och försöka igen.

Men du måste försöka. All kärlek börjar med att vara i hopp.